Jag drömmer jag är i trapphuset i ett flerfamiljshus. Jag är långt ner i trappan i nivån mellan källare och entreplan. Så hör jag någon komma och jag måste förbereda mig på att få möte i trappan. Och så kommer en pappa och kånkar på ett barn. Byltet ser ut som ett paket som är ombundet med ett rep. Omsorgsfullt ombundet. Ur paketet tittar ett andikte fram. Det är pojken som pappan bär på. Nästa scen har pappan befriat pojken från inslgningen. Och pojken kan nästan inte stå. inte prata och verkar efterbliven och har missbildade tänder. Han står på någon hissanordning, ser ut som en baklift på en lastbil. Men den är i markhöjd. Så sträcker han fram armarna och visar med ansiktet att han vill komma till pappa. Men pappan gör inget och pojken faller framåt raklång. Pappan har alltså kånkat på den här pojken i åtta nio kanske tio år. Och jag säger det är inte bra för pojekns utveckling. Pappan är så välvilligt inställd - och har gjort allt av kärlek. men det har ju blivit dåligt. För mycket omsorg. Och felplacerad.