Hej Någonstans mitt i en sommarbeklädd skärgård har två stora klippblock tagit plats och skjutit vatten åt sidan. Klippblocken ligger mot varandra, som om de har varandra i ett järngrepp - om det ena klippan skulle försöka sig på någon liten räd i natten skulle den andra sidan vara beredd på det. Men under den tid jag får spendera med dessa block rör de sig inte alls, inte som jag märker iallafall. Solen står högt, lite åt höger, och himmelen är alldeles knallblå. Det är stilla, ingen vind, inga fåglar som flyger och inga djur på land - det är en fridfull stillhet. Klippblocket på vänstersidan har solen lysande rakt ner på sin yta, och man kan se rakt in alla skåror som har bildats, där det växer lite gräs. Högersidans klippblock övergår småningom i ängar, med gräs och träd på sig. Mellan dessa klippblock går en strimma vatten, ett sund. Sundet är kanske 30 meter brett. Även vattnet i sundet är stilla. I början på detta sund sitter jag tillsammans med 3 andra män i en båt. Både männen och båten är gamla. Männen har skägg och våran placering i båten gör att vi tippar lite åt vänster. Jag sitter längst bak i aktern, sen sitter två stycken på babordssidan och en i fören. Båten är gjord av trä, den är sliten och jag tror inte den kommer hålla så länge till. Den är utrustad med varken åror, roder eller segel. Framför oss har vi sundet mellan klippblocken, bakom oss sträcker skärgården och havet ut sig, och det är så där behagligt varmt som det kan vara. Vi börjar glida nerför sundet. I början går vi på grund mest hela tiden, vi släpar mot bottnen. Bottnen är ojämn och stenig. Men vi stannar inte, vi fortsätter glida, men färden är lite skakig. På min högra sida ser jag något i vattnet. Det är en boj som fiskare har för att markera var de har lagt ut nät. Bojen ligger under havsytan. Ungefär samtidigt märker jag att båten börjar ta in vatten. Eller tvärtom egentligen, för det är inte båten som tar in vatten, det är vattennivån som höjs, och båten och bojen verkar helt enkelt inte veta vad Arkimedes princip är. Tillslut sitter vi med vatten upp till våra halsar, men glider likväl fortfarande nerför sundet, i båten. Varken jag eller någon annan i besättningen är särskilt orolig. Jag skymtar en till sak under vattenytan på min högra sida. Jag tar tag i den och drar upp över vattenytan. Det är en slags vattenspridare. Vattnet är igångsatt och det är bra tryck i den. Jag siktar rakt upp och vatten flyger upp för att sedan falla tillbaka ner på oss i en stor båge. Lättnad och förnöjsamhet slår alla i besättningen, vi öppnar våra munnar och försöker dricka av det, som om vi inte har sett vatten på evigheter. Snart är vi framme vid vårt mål. Vi överger båten som knappt är till någon nytta längre och tar oss på egen hand mot en brygga, som är förankrad vid ängarna på den högra sidans klippblocks förlängning. Det blir lite rabalder när vi ska ta oss från vattnet till upp på bryggan, vi klättrar lite på varandra (lite som förra drömmen, när vi 'sträcker oss över varandras ryggar'). Men det går fint, alla klarar sig oskadda. Väl på bryggan kommer en kvinnlig gestalt mot oss och möter oss. (En av männen i båten kan ha varit min pappa, och den kvinnliga gestalten kan ha varit min mamma.)
Delacroix
(gäst) kommenterarJag kan ju försöka. Det är bättre att göra lite i taget för jag kommer inte vara i närheten om jag skriver om allt på en gång. Så kommentera detta så går jag vidare därifrån: Vi har båten av trä. Om jag inte minns fel är trä 'virket jag är gjord av' ungefär. Och den konstruktionen var sliten (fanns ju varken roder, åror eller segel) och blev efterhand mindre och mindre funktionell och tillslut överger jag den. Överger något gammalt som inte håller längre. Lite som att ömsa skinn. Båten blir uppslukad av evigheten, och saker nöts ju ut med tiden. Skrev det inte innan, men bryggan är också gjord av trä, men den ser ny ut. Både brygga och båt är ju gjorda för att flyta på vatten, eller hålla sig över vattennivån. Efter att ha övergett min gamla träkonstruktion som sjönk står jag alltså nu på en ny som är funktionell. Jag hittar saker i havet. Bojen inspekterar jag bara, men slangen tar jag tar i och drar upp och använder mig av. Förstår inte än motsägelsen av att bli så glad av vatten när vi redan har det i överflöd. Drunknar i vattnet men ändå så törstiga. Ser dessa två objekt som ett slags redskap vid hantverk. Något man har nytta av under livet. Säg något om det där så fortsätter jag sen.
Urban
kommenterarFint att du är med på den här iden. Ni kommer utifrån havet och närmar er land. Det är som en ursprungs-historia. Liknelsen att komma utifrån evigheten, med en gammal farkost, och gå upp på land. sötvatten. Livets källa. Din ådra. Fortsätt berättelsen..
Delacroix
(gäst) kommenterarSå när vi nästan tagit oss upp på land får jag tag på slangen. Den sprutar ut sötvatten. Mitt i detta stora hav har jag hittat, stött på något som är fullt av liv. Min kraftkälla, min vägvisare. Jag låter även de andra ta del av den. Och med hjälp av en sådan vägvisare är vi snart i hamn. Vi verkar inte vara beroende av båten längre heller. Känns som ett viktigt ögonblick när vi lämnar evigheten och tar oss upp på land. När vi har gjort det fullbordas också mötet i drömmen, mellan männen och kvinnan. Att ta sig ur evigheten, är det att ställa sig i eller utanför tiden. Kopplar det till engagemang att vara mitt i tiden, upplevelsen. Men evighet är ju ett tidsbegrepp, väl. Oändlighet är liknande, att ta sig upp ur oändligheten. Nja vet inte. Viktigt är ju att jag tre andra män möter en kvinna. Äldre kvinna, tror det var min mamma. Utstrålade vishet, förstånd. Likaså männen, tre vise män. Vilka är dom, varför är dom där. Deras syfte är mötet med kvinnan. Och att hjälpa mig dit. Men vilka dom är.. Vad betyder mötet då. Jo äntligen fann de två sidorna varandra. Irrat runt på havet men nu kommit in i hamn. Havssida och landsida också, symboliskt med en brygga. Svårt. Svårt men roande.
Urban
kommenterarHej Jo, det känns bra att du lägger ut texten, du som ju har skapat denna historia. Denna historia som ÄR du. Historien om när du likt det ursprungliga livet tog steget upp ur evighetens djup, upp på land. Från det flytande eviga till det fasta tidsbundna.. Vilka är dina ledsagare? En är som om han kunde vara din far. De andra kan vara något liknande. Din mor - vet du att det isländska ordet för barnmorska är jordemor. Terra mater.. Vilken är då farkosten som du kommer med, som NI kommer med? Varför stiger havet? Vad är det för tecken som du finner strax under Ytan. Allt på din högra sida. Du är inställd på en högersidig upplevelse. Inledningen på Filmen, den anslående vinjetten - De två klippöarna med sitt sund.. Vad är det som sticker upp - talar om för er att ni är nära land, Ni väljer att gå iland på den ena klippön. Den har visst liv. Var det inte så, det fanns något som var grönt. Växtlighet liv. Vatten liv. Moder jord, liv. Anläggningar som den bryggan som sträcker sig en bit ut från land, ut i havet.. Är den också en konstruktion? En mänsklig konstruktion - som sträcker sig ut i det okända stora? Fortsätt är du snäll - och skriv din historia.. Urban
Urban
kommenterarhej Delacroix Jag ska göra en annorlunda grej: Jag ska låta dig berätta om denna dröm. Alltså jag vill att du själv ska göra tolkningen,,, jag ska bara ge dig lite ledtråd, så får vi se hur det blir.. Ledtråden, och det jag tror den här drömmen handlar om, är - "din födelse" ... (en ledtråd till: havet är evigheten)