Inatt drömde jag om mormors begravning som i verkligheten hålls idag. Innan begravningen så gråter jag så näsben går av. Mormor gestaltas som en liten bebis som vi alla går runt och bär på. Hon lever men är trött. Vi pussar på henne. Vi passar oss för att säga Hejdå för då blir hon ledsen. När hon till slut ska läggas i kistan känns det hemskt och jag känner skuld för att hon lever och hon blir ledsen innan. Prästen har sagt att hon kommer få något lugnade innan hon lägga ner i kistan. När hon väl ligger i kistan med tyg på så kommer prästen och mamma in med den på en vagn. De lär gå igenom kyrkans hall för att komma in i själva salen. På vägen möts de av många människor. Det är människor överallt i kyrkan och utanför. Det är som vi sitter under bar himmel. Jag sitter längst bak i kyrkan och har en väg bakom mig där både bilar och gående passerar. På vägen in med kistan så passerar det två maskerade IS-anhängare som delar ut reklam om IS. När mormor är på plats bredvid mig längst bak så lyssnar jag efter hennes rop på hjälp. Vad kan detta betyda? Jag var med när mormor somnade in och tog farväl då. Därefter vaknar jag. Malin