Drama på buss

Jag sitter på en buss och hinner just se att chauffören röker på och har jättehög musik, kör som en galning med vida svängar på raksträckor, hoppar över andra bilar på trånga gator. Jag känner just att jag inte är trygg här, att jag måste stoppa honom och då hoppar tre unga män på i 20årsåldern, en bredvid mig och två bakom. Killen bakom mig stoppar upp sina händer under min tröja och lutar huvudet fram till min nacke och viskar hest till mig. Jag säger till honom att sluta men han fortsätter och skrattar rått, de andra håller fast mig och jag sträcker upp handen och ropar på hjälp till de andra i bussen, men ingen tar någon notis om mig, ingen bryr sig. Min röst blir tunnare och tunnare och jag känner i panik att här kommer jag att bli utsatt för övergrepp. Så händer något annat, flera av de andra (det är också som att alla hör ihop på bussen i ett sammanhang) har lagt alla sina pengar på heroin och den ene efter den andre trillar i backen, och då hittar jag på ngt sätt kraft och skriker argt och bestämt till förövarna bredvid mig, att nu ska de fan få se och nu kommer de inte vara så kaxiga längre för tydligen kom ngn chef också som jag kunde söka stöd i. Jag knuffar undan dem och ryter till en av dem som låg i backen att skärpa sig och komma upp på fötter, att han faktiskt behöver ta tag i situationen här och det är hans ansvar och så vidare. Jaha okej, sa han med glasartad blick, reser sig som han blev tillsagd. Sen längst bak i bussen (som nu är ett flygplan och ett fängelse) sitter ett gäng gamla människor, blinda och lugna. De gör smarta och kreativa grejer med världens tillit, så lugna och utan att se. Jag säger ngt beundrande om dem till en annan bredvid mig. sen kommer jag väl av på ngt sätt och känner att"där fick de" om förövarna och jag är arg och känner självrättfärdelse.