Paniken växer inom mej när jag upptäcker att det inte finns någon utgång i det lilla rummet jag står i. Det vita kaklet sticker i mina ögon. Rummet känns mindre och mindre. All panik och ångest gör det svårt att andas. I min hand håller jag en blank, vass, stålkniv. En okänd kraft manar mej att skära mej i handlederna. Såren är djupa och blodet strömmar från dom, ner på det lysande, vita kakelgolvet. Min mun öppnas och ut kommer att högt öronbedövande skrik, som kastas mellan väggarna. Panikartat börjar jag springa omkring i rummet och slå på väggarna och skrika. Tårarna rinner oavbrutet ner för mina kinder. Jag vill ut därifrån men det går inte. Allt eftersom blir väggarna röda och jag faller ner i ett mörker av hopplöshet. Ensam och övergiven sjunker jag ner i ett hörn. Jag vill bara dö. Jag vaknar.