Kärlek till en blind

I natt drömde jag om en helt underbar kille. Han var brunett och hur vacker som helst. Men han hade varit med om en brand, som tog synen på honom och skadade ena armen. Den gröna koftan han hade på sig hade trasats sönder. Jag var så jävla kall till en början, men skyllde på medmänsklighet och att jag tyckte synd om honom när jag ville att folket omkring mig skulle kasta honom in i elden igen. Det var dem också påväg att göra, utan någon protest från killen. Men jag hann tina upp i sista sekund. Min mamma var där och lade om hans sår och sydde ihop tröjan. Synen gick det inte att göra mycket åt. Han var inte blind, men han såg såpass dåligt att han inte kunde se mer än konturerna av ett ansikte. Jag föll för honom i den drömmen. Vi gjorde sedan allt tillsammans. Jag satt och log åt honom när han kände sig fram till knapparna på kontrollen till sitt playstation. Jag smög mig bakom honom för att kasta mig över hans nacke och överösa honom med kyssar. Men hans hörsel var makalöst bra att han kom på mig varje gång redan vid första steget. Jag frågade honom om han kunde se skillnad på mig med eller utan smink, vilket han inte kunde, men han visste att jag var vacker ändå. Kraven på något utseende fanns inte, jag var älskad som den personen jag var. Alla andra människor utifrån tyckte dock att vi såg så fina ut tillsammans.