Jag sitter fram för en man som liknar de två män jag dejtar just nu. Eller dejtar och dejtar, mer "går ut med för att de har tagit första steget till det och jag kanske är för snäll och för nyfiken för att säga nej". Jag vill inte träffa någon man. Han ser nästan ut som en varulv, han är inte alls attraktiv. Han är blond, mörkhårig och mycket hårig i alla färger. Jag ser nog aldrig hans ansikte. Men vi har trevlig. Jag känner harmoni när vi pratar. När vi sitter där och pratar börjar det blöda ifrån hans ben. Han ställer sig upp och jag blir lite irriterad. Jag orkar inte med sånt här. Jag orkar inte bry mig. Men jag är ju en människa så jag frågar %u201Doj vad händer? Gör det ont?%u201D han säger något om aj, det stack till i benet aj, aj, aj. Miljön runt omkring oss är som i en skidstuga, vi befinner oss inomhus, det är kväll/natt. Det är mörkt. Jag säger att han borde gå nu. Ha det så bra säger jag och öppnar dörren. Han tackar för sig, inte alls sur, och går ut. När jag tänker går det upp för mig att han har blivit kniv huggen i benet. Jag vänder mig om och någon står där med en kniv i handen. Där börjar jag skicka. Men ingenting kommer ut. Jag får inte ut min röst (detta är inte första gången det händer när jag drömt). Att jag skriker och inte få ut min röst. Den känslan är så obehaglig, jag skriker och skriker, rösten springer men kommer ingenstans. Som att stå på ett löpband bland tusen joggare i ett maratonlopp i början när alla börjar springa. Panik, stress. människor som omärkbart springer förbi. Sedan känns det som att jag vaknar med ett ryck ur min dröm. Vilken jag inte gör. Jag vaknar upp i en ny dröm. Jag vaknar upp i mitt rum. Det är mörkt. Jag kollar mig snabbt omkring om det står någon där. Jag tittar genom fönstret om någon skulle stå där. Alla fönster är stängda men utanför fönstret är det tre decimeter snö ute. Jag öppnar fönstret, märker att mitt lägenhetsfönster inte längre befinner sig längst upp. Mer längst ner. Jag försöker komma upp på drivan av snö och känner såklart inte att det är kallt men jag är helt övertygad om att jag är vaken. Jag stänger fönstret och går mot min dörr. (Det är maj i Oslo där jag bor. Det finns ingen snö) Vid dörren kastas den upp av något, av någon, och jag trycks mot dörren där den står vidöppen. Jag skriker igen, det där skriket som inte når ut. Jag skriker, blundar hårt och skriker igen. Tillslut vaknar jag på riktigt och då får jag ut ett skrik. Mitt hjärta bultar och jag är livrädd.