Vi var några som satt och pratade. De pratade om den gången jag hade satt mig i en kyrka och spelat på orgeln. Jag som inte ens kunde spela, eller ens för den delen läsa noter. De sa något om stort G. Jag sa att det var ju ingen annan som hade gått fram. Det var väl så att någon skulle spela på orgeln, och då ingen annan hade gått fram för att göra det så hade jag erbjudit mig. Eftersom jag inte kunde noter så bra. Jag vet faktiskt vad noter betyder, men jag får sitta och ta en not i taget. Så det går ganska långsamt att spela kan man säga. Sen hjälper det ju inte att jag inte kan spela arkod, utan tar en tangent i taget. Sen hade jag nog bara försökt plinka på lite. De som vi hade varit med hade visst fått böta, eller ge något, på grund av mitt dåliga spelande. Jag brydde mig inte, jag visste att jag inte var bra på att spela, men till skillnad från alla andra så hade jag i alla fall gjort ett försök. Hade spelandet hörts utanför kyrkan? Jag senare också vid en dator och försökte spela piano, vilket gick sådär. Jag fantiserade och tänkte att tänk om jag när jag dör föds om som mig själv igen fast med all den kunskap jag har samlat på mig under detta liv. Då skulle jag kunna lära mig att spela piano i nästa liv och när jag satt här nästa gång, så skulle jag visa dem. Jag såg framför mig hur jag gjorde en riktig show-off. Jag såg också hur jag spelade upp en låt jag i mitt fantasiliv hade spelat in på skiva. Det var en piano-remix av Giana Sisters, som lät bra. Den jag spelade upp för trodde däremot inte på att det var jag som skulle ha gjort den. Detta störde mig. Hon tyckte väl att jag skulle bevisa det. Jag slets mellan känslan över att verkligen visa henne hur grym jag är, och oviljan att göra detta då jag ansåg att jag inte hade något att bevisa, om hon inte litade på mig så är det hennes problem. Men det gjorde mig frustrerad. Jag och min ena bror (vi kan kalla honom för Niklas) satt vid en dator. Det såg ut som om vi satt i rummet jag hade min dator i Hammar, men om det verkligen var detta rum var jag inte säker på. Det var mörkt i rummet och ute i hallen, men datorskärmen lös upp. Vi väntade på att datorn skulle starta. Det visade sig att någon hade lagt in så att när operativsystemet startade så började en hip-hop-video spelas och nu var högtalarna på ganska hög volym. Det var meningen att vi skulle vara tysta och inte störa någon. Min andra bror (vi kan kalla honom för Peter) kom in och var arg på oss. Han sa till oss att vi faktiskt skulle vara tysta och undrade varför vi hade lagt upp en sådan musikvideo. Jag ifrågasatte att han försökte antyda att jag skulle ha lagt upp en sådan video (Till skillnad från mina bröder så tycker jag inte om hip-hop). Han sa att jag också gillade sådant. Var det grime då och inte hip-hop? (Grime är en musikstil som jag kan tycka om, men som till viss del liknar hip-hop) Nu gjorde han mig osäker. Niklas satt tyst, men lyckades få ner volymen. Jag sa till två personer, en tjej och en kille, att jag skulle döda dem. Det var bara ett skämt, men jag förstod att det var ett tråkigt skämt. Sen kanske det också var lite konstigt, då jag knappt kände dem. Jag gick iväg och kom på hur jag skulle göra det till ett roligt skämt. Jag gick och hämtade en borrmaskin. På den skulle jag sätta något helt annat än ett borr. Jag hade en mängd olika saker jag kunde sätta på och idéerna flödade. Jag tyckte tanken var kul att sätta på en medeltida stridsklubba på kedja (flail utan taggar). Men jag var rädd att jag kanske skulle råka slunga den på mig och det var kanske inte den roligaste idén heller. Jag började meka med borren och olika grejer. Jag satte fast en grej som låste sig fast. Jag tänkte att det var inte så bra, men eftersom jag inte ville ha det så, så var det heller inte så. Jag kunde inte göra fel för allt fungerade som jag ville att det skulle fungera. En sak jag satte på såg ut som en svart tornpjäs från ett schackspel. Jag var hemma hos pappa och väntade på honom nere i källaren. Vi skulle snart bli färdiga med att sätta upp sådana skivor som ska skydda huset mot eldsvåda om det börjar brinna nere i källaren. Jag stog och tittade på taket i källaren. Det var på ett ställe vi inte hade satt sådant. Jag trodde heller inte att vi skulle sätta något där. Pappa kom och hämtade mig. Vi gick ut ur pannrummet och kom in i ett riktigt stort rum på markplan. I rummet fanns knappt några innerväggar alls och vi skulle nu sätta upp sådana skivor på alla väggar. Vi var alltså inte alls snart klara, vi hade väldigt mycket arbete framför oss. Pappa hade inga problem med att arbeta på såklart, men jag kände hur en tyngd över mitt bröst. Men vad skulle jag göra? Jag fick väl bara bita ihop och jobba på. Det visade sig att på ett par ställen var det som hade satts upp inte planerats så bra, så vi skulle få skarva en del. Det var inga problem, men det skulle bli mer jobb. Jag var i en butik och hade tagit en nummerlapp. Jag stod ett tag nära kassan och väntade, men av någon anledning gick jag därifrån. Jag gick runt bland olika nummer och hörde hur de ropade upp nummer. Jag förstod ju att de ropade upp mitt nummer, och sedan andras nummer efter det när jag inte kom. Men det var som att jag inte låtsades om att jag hörde. Jag kom tillbaka till kassan och de hade släppt fram en person och bakom denna stod två till i kö. Jag visade upp att jag faktiskt hade en kölappa som var långt innan deras. Jag hade nummer 306 eller något i närheten. Men nu var det på något på 600, och då hade jag väntat för länge. Jag blev jävligt arg. Senare satte jag mig ner vid ett bord med ett par andra. Jag berättade om denna händelse och att jag då ville döda dessa människor. Det tyckte de var hemskt, att jag ville döda de. Jag sa att bara för att jag ville döda någon så betydde det inte att jag tänkte göra det. Och jag skulle ju helt klart ångra mig om jag verkligen gjord det. Men det är så, om någon gör något som gör mig arg, så vill jag bara döda dem. Jag såg inget konstigt med det. Jag såg det som något mänskligt, men att jag till skillnad från andra vågade erkänna det för mig själv.