svar

heila skrev - 2013-01-08 06:50:04: tack för läsningen mycket intressant och bra skrivet,det som slår mig är hur omedvetna vi är om oss själva, och hur sårbara vi är som barn,vi påverkas oerhört starkt och lätt av vår uppväxt och av vad andra vuxna och föräldrar säger till oss som barn, ord har en stor makt över oss , väldigt stor makt över oss,en dag vaknar man och inser att det kanske är dax att börja ha ett samtal med sig själv, om sig själv, att börja bli medveten om sig själv och sina egna drömmar, vi lever ju i cykler om ca 9 år,livet tar en annan väg helt plötsligt, allt kanske rasar runt oss och man blir medveten om något,men det finns väldigt många som tror att det är alla andras fel att vi misslyckas med oss själva, jag som är singel just nu och har varit det ett tag,iakttar förhållanden på mitt sätt och ofta blir jag skrämd över hur omedvetna människor är över sina liv, det klagas och gnälls hela tiden, de bär på en rädsla som gör att de inte kan ta sig ur eller inte ens göra något bra för sig själva, FB är ett gnällbälte eller en uppmärksamhets källa, se mig hör mig se mig hör mig, FB är bra på många vis oxå, mycket bra grupper som handlar om det man är intresserad av, men min status med mina vänner är sällan jag läser, det är mest bara gnäll. jag blir skrämd av hur lätt lurade vi människor är bla av läkemedelindustrin och att blint tror på läkaren vi går till, kroppen har ett eget språk och vi lyssnar sällan på den, vi lyssnar mer på andra än på oss själva, det är skrämmande. sen finns det människor som är underbara och då lutar jag mig mer åt det andliga fast inte det flummiga andliga utan det som är mer sunt, att möta sig själv i en meditation, mm. vi är alla på olika resor och har olika saker att lära oss om oss själva,jag respekterar alla som de är på sina egna resor, även jag har varit omedveten om mig själv många gånger, jag tycker att livet handlar om att man ska minnas sig själv minnas vem man egentligen är, men först måste vi gå igenom barndomen skolan och har vi då dåliga föräldrar så blir det svårare att minnas oss själva, men har vi valt våra föräldrar själva? och skolans ramar gillar jag inte alls,och samhället är vädligt snabba på att ställa diagnoser som adhd och alla dessa bokstavskombinationer gör mig galen,för ofta handlar det kanske bara om mineralbrist, vitaminbrist, men jag ser mer och mer att fler och fler föräldrar förstår detta och räddar sina barn från farliga mediciner och går en annan alternativ väg i stället, och det gör mig glad. fast skolan ger jag inte mycket för. skolan ser inte barnet som en egen männsika, barnen ska passa in exakt i utvecklingen ,annars är det något fel på barnet. suck.men det finns inte resurser för att ha barn som är lite annorlunda. jag anser att barnen som har en egen vilja och är lite annorlunda är de friska barnen, och de barn som gör exakt som skolan vill är de barnen som borde ha hjälp i stället. herregud jag kan prata om detta länge som jag har talat om nu.:-) HEILA: ja det är som två träd,det måste finnas ett mellanrum så att bägge kan växa lika mycket och i mellanrummet ska kärleken vårdas vädligt ömt och vattnas så att den kan flöda fritt,om träden växer för nära varandra så tar det ena mer kraft av det andra. URBAN: Tack för att du tog upp distans först av allt! Distans är nog något av det viktigaste i det här sammanhanget. Det är nästan så jag måste ta mig en funderare på vad det är för sammanhang mellan relation och distans. Relation utan tillräcklig distans är ju svårare. (precis som du skriver). Vad är distans? Fysisk? Mental? Känslomässig? Andlig? (intuitiv) Och hur mäts distans? Man kan ju även ha självdistans. Och hur är den beskaffad? Viktigt är det hur som helst. Det var nyligen en kompis som fick ett ordspråk skapat åt sig. Det löd: "ju starkare band, desto lättare hand" (det var skapat utifrån relationen mellan häst och ryttare - men kan tillämpas på fler områden) Om man ser "band" som osynliga intuitiva - behövs det inte så mycket mental kraft (hand), för att upprätthålla relationen. Och förstås om det finns osäkerhet i relationen, tar den mer mental kraft (kontroll). HEILA: alla relationer är ju en spegelbild av vart du befinner dig själv just nu i livet,det är ju bara att öppna ögonen och se sig omkring,så vet du vart du befinner dig i dig själv alltså det du skickar ut från dig är det du drar till dig oxå, URBAN: Vart man befinner sig. Platsen. Ortsbestämning. Det var ju intressant att du skriver det efter distans. Jag får en "geografisk" känsla av det här. Att orientera sig. För att kunna se var man själv befinner sig, måste man ju ha självdistans. Att kunna ställa sig lite vid sidan om sig själv, och betrakta sig utifrån. Det behövs väl att man har den förmågan - att man är lite kluven, för att kunna göra det.. se sig själv - som andra förmodligen ser dig. Fast det där med hur andra ser dig - det är ju beroende på vem det är som betraktar dig. Om det är en insiktsfull person - så ser den personen mer av dig, än om det är någon enklare fördomsfull person. Den sista meningen är riktigt djup: "det du skickar ut från dig själv - är det du drar till dig" dels behövs det en utsändning, och ett mottagande. (det låter som radioförbindelse) Hur vet man vad man sänder, om man sänder. hur går utsändande till? (mina associationer går till "den publika scenen" - där det är så många som trängs och vill bli sedda. Man får en känsla att dom tränger ut varandra - egon som bara vill ha). Sänder man fysiskt eller känslomässigt eller intellektuellt eller andligt? Att man sänder något till andra så länge man lever och även en bit till efter det, tror jag nog. De flesta tänker på kläder, när man pratar om utsändning av signaler. Stil och attityd. Andra tänker på karismatisk personlighet. (som ofta kan vara något dåligt). man kan ju också tänka på en andlig kraft, en sorts schaman kraft. eller som en böne-kraft. Ett sådant utsändande som ibland kallas karma. Som du sår får du skörda. Som du bäddar får du ligga. etc. Om det är så som du säger att man drar till sig sådant man sänder ut - så kan det ju bli en sorts självgående "loop" - där man är centrum i sitt eget lilla universum - att man bara får det man sänder ut och ju mer man får av det desto mer sådant sänder man ut.. osv.. Nu när jag skriver till dig, så tar du ju in även det jag sänder (förhoppningsvis). Om man är en stark "sändare" kanske man bara får ta emot sådant som man skickar ut. alltså man kan ha olika sorters utsändnings-förmåga, och även olika mottagningsförmåga. Det ska förstås vara balans, man får ju inte utplåna sig själv genom att bara vara mottagare, det behövs en sorts omsättning. Ordet resonemang kan vara besläktat med ordet resonlig och med resonans. vid mottagning sker en sorts resonans - faktiskt väldigt likt radioteknik. då sker en överensstämmelse - och man kan "ta in". det är ju många som använt den liknelsen - även som ljud fungerar ju det där med resonans - någon kan säga något som "slår an en sträng" inom en själv. även när det gäller kärlek finns ju liknelsen - "sfärernas harmoni". Rent praktiskt blir ju ofta kärlekspar som resosnans-lådor för varandra. En egen liten svängningskrets. Elektro-magnetisk svängningskrets. Som ljus. - (känns som det blev en liten utflykt i naturvetenskapen) HEILA: vi har ständigt realtioner omkring oss fast vi inte tänker på det, men den viktigaste realtionen har vi med oss själva,jag tror på att om vi inte älskar oss själva först och främst och endast bara oss själva så kan vi inte få ett kravlöst kärleksförhållande,att älska någon borde gå ut på att helt och hållet bara älska sig själv, och dela den kärleken till sig själv med den andra. URBAN: Den första delen håller jag med om. Det är jättetydligt här bland drömmarna. Det är stort att börja älska sig själv. Att uppskatta sig själv. Och det är ju först då man kan förstå att någon annan också kan älska en själv. När man själv tycker om sig själv - på ett bra sätt. Om man inte har den upplevelsen av att tycka om sig själv, blir det obegripligt att någon annan kan tycka om en. Den senare delen av det du skriver: "att älska någon borde gå ut på att helt och hållet bara älska sig själv, och dela den kärleken till sig själv med den andra" - Alltså det finns väl en motsägelse i det. Om alla bara älskade sig själva, så finns ju ingen att dela den kärleken med.. HEILA: vi möter personer som speglar det vi behöver bearbeta i oss själva för att bli medvetna om oss själva,en del säger att vi bara har en själsfrände men det tror jag inte ett skit på, URBAN: Det finns mycket "floskler" som folk slänger omkring sig. (det blev nästan en liknelse om nedskräpning - och till slut känns ju alla dessa förnumstiga ord, som att det blir för mycket. Till ex. faceboken svämmar ju över av fina ord) Det är inte lätt att vara god. Att det skulle finnas en speciell person är ju en föreställning som finns. Förmodligen kommer den av att par funnit varandra på ett fint sätt, och dom kan inte föreställa sig någon annan. Det är ju vackert, men säger kanske mer om personen själv än om partnern. Det är väl något om trohet i den föreställningen. Tro, trohet, trofasthet, trogenhet etc. Att "tro på" någon, att tro på sig själv. Alltså direkt kopplat till självförtroende - som nog är starkt kopplat till att älska sig själv. Alltså kärlek och tro hänger ihop. Det är nog därför som kärleksförhållanden är svåra. HEILA: vi har fler som gör oss förälskade i oss själva,för det är det kärleken handlar om när vi blir förälskade i någon annan så är det egentligen så att vi blir förälskade i oss själva för att den andra personen väcker något i oss. URBAN: Vårt samtal handlar ju om kärlek. För-älskelse heter på engelska "falling in love" - att det där har förknippats med ett fall. Det känns helt logiskt. Som en symbol - fallet är mycket likt flyget. Att det påverkat "det man tror på". Fötter är kopplade till det man tror på. Att falla är tecken på att man inte har tillräckligt bra kontakt med underlaget. Alltså först flyger man "svävar", sedan märker man att man tappat kontakten med underlaget, tappat fotfästet. Att det hela påverkar ens själv-för-troende. Och så fallet. Man kan också se det som en liknelse för att den egna personen, det egna jaget måste "ges upp" för något större.. Jaget måste falla.. Svårt men ändå logiskt.. För-älskelsen, kan också ses som det stadium innan man gjort sak i frågan. Alltså innan man har låtit sig förenas kroppsligen, finns ju ett stadium av att älska i anden. Före älskandet. Det vanligaste misstaget vi gör, är att ta för givet att kärlek är det samma som det vi fick som barn. Det blir en så omogen kärlek, och rätt omöjlig ifall det är två som tar detta för givet. Båda återgår i ett omoget stadium, av förväntan på villkorslös (föräldra)-kärlek. Jag tycker mig också se att det inte är så enkelt att utveckla sig personligen, om man ser till att vi är beroende av våra föräldrar. Som jag skrev tidigare: Vårt samhälles föräldrar är ju heller inte så mogna, så det behövs en annan insikt och förhållning. HEILA: vi säger att du är så vacker,då menar vi att det är vi själva som är vackra,det är inte den andra som gör oss vacker det är vi själva som upptäcker att vi faktiskt är vackra precis som vi är,men felet är att vi inte är medvetna om detta tror jag utan hänger upp oss på den personen helt och hållet, och när det inte håller längre och tar slut så känner vi oss tomma och svikna för att vi svek oss redan den första stunden vi trodde att det är den andra personen som gör oss vackra. URBAN: Fint att du tar upp skönhetsvärdet! Många missar det - men det är ju ändå kopplat till kärlek. Estetik och kärlek hör ihop på något sätt. Vi har ju ett inre sinne för estetik. Och det måste sitta rätt nära vårt sinne för kärlek. Den här frågan hänger rätt tätt ihop med den om att älska sig själv. Dvs om man ser skönhet, uppskattar något. Uppskattar sig själv - så finns ju skönheten där någonstans... HEILA: relationer plockar fram våra vackraste sidor och våra fulaste sidor, för att vi ska se dem i oss själva,att se in en persons ögon och känna sig hemma i dessa ögon innebär inte alltid att det är känslan av hemma vi känner oss, utan det är rädslan i att bli ensam som gör detta och att det är just känslan av ensam vi måste förstå att vi aldrig är,vi är alltid hemma i oss själva vart vi än är.ja man tala om detta länge, väldigt intressant.kram. URBAN: Skönhet och fulhet är väl nästan samma sak - alltså bara olika grader på en skala - kanske är den som en termometerskala försedd med en minusavdelning? Eller är det två sidor av samma mynt - på ena sidan är vi godkända i våra egna ögon, på den andra inte. Ögat är symbol för "något andligt" - så det passar bra in här. Det sköna har ju sitt värde, men man kan undra varifrån det kommer. Alltså skönhetsvärdet. Kan man bli förälskad i fulhet? Finns det något förföriskt med förälskelse och kärlek? Alltså lockas vi av någon anledning till förvillelse av inbillade skönhetsvärden? Förr i världen handlade ju konst för det mesta om skönhet. Ibland handlade konst om avbildning - då blev det en avbildningskonst som mest var fotografisk. Men nuförtiden har ju konsten utvecklats att omfatta mer än bara skönhet. Nu måste jag förresten ändra mig - det jag sa om konst och skönhet stämmer ju inte. Det finns massor av gammal konst som förevisar fulhet. Ofta är det gud, som skildras på ett sådant sätt. Stora förvrängda ansikten, med skräckinjagande blick och grimaserande. Och det finns sådana skildringar från olika traditioner. URBAN - EFTERTEXT: Ja, jag håller med - det är intressant. Och när jag läser vad vi skrivit, så håller jag med om det mesta vi skrivit, både du och jag - men känner samtidigt att frågan växer. Att den blir större och innehållsrikare. Jag känner att den berör mer än familj och samliv. Eller rättare sagt den berör både familj och Samliv - dvs även samhällsliv. Att det är en livsfråga. En grundläggande existentiell fråga. Och svaret som ligger och väntar är något av en livsåskådning. Hälsning Urban tack urban jag ser fram emot ditt svar, detta är så himla intressant.:-) Hej Heila Tack för ditt inlägg - det är precis sådana tankar som jag uppskattar att få. Det är så mycket som vi tar för givet. Och det behövs att man tänker efter själv. Egentligen tänker jag att detta med att ta saker för givet är den största underlåtenhetssynden. Och när det gäller relationer kan det vara förödande att inte ha någon insikt. Våra liv stöttar vi på andra, i regel våra föräldrar, men om dom har tagit allt för mycket för givet, och i sin tur lånat från sina föräldrar osv, utan att tänka själva, så är det en kedja av hopplös insiktslöshet.. Det är så många drömmar som handlar om relations-livet, att jag tycker det är nödvändigt att ventilera, formulera, skaffa insikt i detta. Jag kommer att kommentera din analys, snart, så håll utkik efter svar. Hälsning Urban