Godmorgon! Lite längre ned på gatan från mitt gamla hus ser jag en grupp människor i spridda åldrar spela en slags brännboll. Det finns en kastare och en slagman och kastaren måste kasta bollen så att den studsar i marken innan slagmannen får slå. Det låter högt och träigt när slagmannen träffar, och han slår långt. Gruppen, som visar sig vara från ett dagis, kommer upp till där jag står och jag känner igen några av dom. De vill gå in, de ska på teater i mitt gamla hus och jag jobbar, jag är nyanställd, som någon sorts alltiallo där. Jag är förbryllad över denna nya identitet. Vi går alla in genom dörren och ett luddigare parti i drömmen utspelar sig. Jag träffa en barndomsvän och atmosfären ändras direkt från den effektiva framåtandan som funnits på teatern till en lugn, gungande, längtande karaktär. Jag vill kyssa henne. Jag vill bara kyssa henne. Men jag får inte, kan inte. Hon har en kanadensisk pojkvän (sant). Det utspelar sig ändå en väldigt oskyldig lek mellan oss som för oss närmare varandra och jag märker, känner (jag upplever ju atmosfären) att hon inte är omöjlig. När hon putar sina läppar mot mig på lek är det något instinktivt, reflexartat, något från djupt inne i reptilhjärnan som slås på och jag ser min chans, jag liksom kastar mig fram, och kysser henne på munnen. Hon utslipper sig ett 'okej då', men detta varar inte länge. Jag drar mig tillbaka från henne, börjar uppleva något annat tränga fram än den mjuka, längtande känslan jag har haft innan och vips så är atmosfären helt förändrad igen, till något hårt, rationellt, kallt och effektivt, eftersom vi har ätit den förbjudna frukten och det kommer aldrig kunna göras ogjort. Jag är ute i skogen och går och pratar i telefon med henne nu och säger till henne att det inte var hennes fel och att jag är så besviken på OSS för att vi inte kunde lägga band på oss själva. Tillbaka på teatern är det dags för henne att gå, jag går fram till henne för att krama henne hejdå, då händer något med stämningen igen, denna gången hennes stämning. Hon blir liksom paralyserad för en kort sekund, vit i ansiktet, som äcklad av mig, innan hon vänder sig om, går RUNT hela teatern för att komma tillbaka till samma utgång där jag står igen och då säger vi bara hejdå, och allt är förnedrande. Jag är mycket besviken, tom, allt gör ont, allt gick fel. Men jag jobbar ju fortfarande på teatern så jag kan ju inte gå därifrån. På väg till att sätta mig på golvet framför scenen välkomnar personalen mig på ett mycket trevligt sätt och alla verkar glada att se mig. Jag, å andra sidan, är glad att få se teater så jag kan tänka på något annat. Teatern börjar, den handlar om pirater och i publiken ger en ung kvinna bort ett stort kedjehalsband i guld till en annan människa.
Delacroix
(gäst) kommenterarHej Funderar över ditt första stycke, att jag är tillbaka i en tidigare tid. Får inte grepp om huruvida 1) det är där jag är nu, på barndomens teater, mitt uppe i handlingen i full färd med att gå igenom allt för första gången eller 2) om jag står här, nutid, och ser tillbaka på mig själv för x tid sedan, alltså bearbetning. Det blir oklart eftersom jag upplever det som att detta är en process i nutid, alltså inte bearbetning, men i så fall kan jag inte än göra kopplingen till barndomen, om det inte är så trivialt att jag är kvar där än. Jaha det handlar alltså om mig själv som alltiallo på teatern. Skapare, regissör, författare om du vill, i mitt eget hus. Det var därför inte teatern startade förrän jag hade satt mig ner såklart, fastän jag höll på med allt mitt. Och det var därför ingen tyckte jag var pinsam, som hade ställt till med allt det där framför ögonen på alla, utan välkomnade mig varmt när jag väl kom. Men jag förstår inte barndomsvännens agerande. Jag förstår det som att drömmen utspelar sig på mitt livs teater. Teater - skapande, känslor, intuition eller kvinnligt om du vill. Också att jag så gärna vill ha henne där men vi kan inte låta det hända pga mitt 'vakna medvetande om hennes status' lägger sig i, dvs att hela den sidan av mänskligheten är förtryckt och jag blir färgad av det. Men när jag ska krama henne hejdå, jag kommer mot henne med öppna armar, har knuffat min stolthet åt sidan och kan se hur fel jag har haft, vill hon ändå inte ge mig någonting. Jag var öppen och inte ens då ville hon var där, förstår inte. Upplever det som att personalen när jag, vingabruten och kantstött, ska sätta mig och kolla på teatern sänder ut signaler som säger typ 'äsch, oroa dig inte, hon är alltid sådär'. Hon är ljus i hyn, mörkt hår. Minns inget från piratpjäsen. Förstod att riktningar har avgörande betydelse i drömmar, minns klart och tydligt hur teatern ser ut, men det kanske inte är nödvändigt här?
Urban
kommenterarHej Ja, jag är ju van vid att det finns speciella nyckelfigurer i folks drömmar. Och även om hon finns på riktigt så representerar hon något i din teaterdröm. Och hon är en central gestalt och hon är också på insidan i själva teatern. jag har låtit min tydning färgas av en sorts skapelse-ide. Jag funderar över vad hon har där att göra, och varför hon har en så betydande roll i teatern. Och hon går ju ett helt varv runt teatern innan hon går iväg. Så hon är ju starkt identifierad genom den inre teatern. jag tror att skapelse kommer av en kombination av manligt och kvinnligt, och det är därför jag föreslog att hon representerar den kvinnliga delen. Jag tror inte det handlar om en relation mellan er, som du kanske tror. Jag tror det är en teater-relation. I alla fall den där attraktionen och leken mellan er, kan jag också se som ett närmande av "teater" - Jag funderade över hennes uppenbarelse och av någon anledning ser jag en person som liknar den du beskriver. Detta handlar alltså inte om en vanlig (skapelse, fortplantnings-situation) utan ett närmande teaterns "kärna". Eftersom jag inte känner henne, så vet jag inte om hon har några särskilda litterära/kulturella sidor. Jag tror du missuppfattar situationen, ser den som en flirt på det sexuella planet. Och du blandar in den aspekten. Då för drömmen ut dig ur "teatern" och ut i din natur. Det som händer är att du närmar dig din författar-sida. Och du dras till den, och hon får gestalta en del av den. Att du tar avstånd blir alltså en negativ grej i drömmen, Du tycker att ni kunde lägga band på er, och vara anständiga, men hon är i din dröm av en annan orsak, tänker jag. Ok.. Så var det hur du ska se på denna barndoms-hems-teater, om det är dåtid eller nutid. Och jag ser det som nutid. Jo, riktningar kan säga en hel del. man blir liksom orienterad i drömmens miljö, och det är lättare att leva sig in. Så om det roar dig att beskriva så varsågod, scenen är din.. Urban
Delacroix
(gäst) kommenterarHej Ok, innehållet blir mer greppbart. Det viktigaste att plocka ut tror jag är min misstolkning av min väns roll på teatern. Det tar jag med mig och funderar på. Jaha NU förstår jag varför allt ägde rum i mitt gamla hus: det är på grund av hur min familj ser på mig, eller snarare hur jag tror att min familj ser på mig, som jag inte vågar 'acceptera' kyssen fullt ut. Har fortfarande svårt att göra klar distinktion mellan "teatern" och "naturen", men det kommer nog. Detta är det svåra (och intressanta): du gör en omställning, det behövs att man ställer om, siktar lite annorlunda vid dessa läsningar. Du har liksom vridit dig 90 grader och ser allt därifrån. Som att bara gå på sista föreläsningen på en matematikkurs. Det går att förstå orden men sammanhanget är på något sätt förvrängt. Märkligt nog är hon inte särskilt konstnärlig av sig alls vad jag vet. Hon utbildar sig till civilekonom och ska bli konsult. För övrigt har jag drömt om Hanna innan, i somras, men vet inte om du minns. Något med att vi var i ett hus av trä som började brinna och jag slet med mig henne ut.
Urban
kommenterarLite kommentarer till: Funderar på vad Hanna har i drömmarna att göra. Hon tycks ju i verkliga livet ha blivit rätt så rationell, och rationaliserat bort det mystiska och poetiska. Det enda som stämmer med henne är ju den där avskedsscenen. Ni går helt olika vägar. Det finns dock en aspekt som jag kan se i henne - hon är ju en sorts entreprenör. Det finns en energi. Nyskapar-anda. och det kan ju passa in på din dröm. Nja, mitt spår om döden tycks inte passa in så bra. Det var den där studsen i marken. Jag var på campus i växjö förra året och stod och tittade på en ckricketmatch, och jag har bestämt för mig att bollen studsade innan slagmannen slog till. Ja, där finns ju en annan aspekt som skulle bearbetas lite mer, Bollar som slängs är som meningar/tankar som bollas mellan personer. Att träffa en boll i luften är ju en viss träffsäkerhet. Studsen i marken är som att "meningen" tagit mark, fått kontakt med grunden, (döden) innan den blir till en returnerande boll. Och slagmannen var ju dessutom bra, va. Detta kan stämma med att vara både träffsäker och slagfärdig, i fråga om ord och tankar. urban
Urban
kommenterarHej Delacroix Den här drömmen handlar om vem du är. Du jobbar på teatern. Och teatern är placerad i huset som var ditt hem när du var ung. Det betyder att du är tillbaka i en tidigare tid, när du ser dig själv som "alltiallo" på barndomens teater. Drömmar kallas ibland för "nattens teater" - kom jag just på, men den här teatern är du. Just nu kan jag bara tänka på en sak, - är inte så bra drömtydare just nu, för det har varit alldeles för mycket drömtydning de senaste dagarna. Men det jag tänker på är - att du är författare. Och då menar jag bokstavligen. Jag läser så mycket drömmar. Och jag lägger alltid märke till språket. Och nu igen - så märker jag att du har ett språkligt "grepp" i ditt uttryck. Jag tänker det kanske har med drömmen att göra också! - Alltså denna "teater" - vad är den? Kan det vara din inre plats för gestaltande konst? Man tror kanske att den som motsvarar författaren ska vara pjäsens manusförfattare eller regissör i drömmen. Men drömmar har sin egen ordning. Så den som är alltiallo, är faktiskt den som fixar allt. Alltså hela "grejen". Och den välkomnande ensemblen, jo, det ser ju ut som du är den viktiga personen, som "teatern" behöver.. Den barndomsvännen har med det hela att göra. Hon är ju därinne, och hon representerar något Du är ute i "skogen" och pratar i telefon med henne. Och du pratar om förmågan att lägga band på sig. Skogen representerar i den här scenen - "din natur". Hon är kanske "din musa"? Alltså skapande finns både i naturen och i kulturen. Skapande krafter är både kvinnliga och manliga. Så "hon" representerar en kvinnlig sida i skapandet. Att vilja ha henne, är ungefär som att du vill skapa. vill vara kreativ. men du ser henne som en upptagen tjej, som du inte vill vara med om vara otrogen tillsammans. Att kyssas är en symbol för accepterande. Jag tänker alltså att det finns en risk att ditt vakan medvetande om hennes status, lägger sig i drömmens handling. Att hon blir så där blek och stel, är alltså när du inte tillåter ditt skapande. För henne tycks det inte vara så farligt - hon är ju egentligen en gestalt i din dröm.. (en liten undran som kommer i mitt huvud: är hon ljus eller mörk)? Men du är ju "på teatern" - och det blir en pjäs med pirater. Hmm, pirater är ju också sådana som struntar i regler.. tar vad dom vill.. Berätta lite från den pjäsen. Och så har du en fin bild i drömmen. En gåva som en kvinna ger till någon. Något fint och värdfullt. En kedja är symbolisk också för en helhet och ett sammanhang. Äh, du skriv lite kommentarer.. Urban