Upp i berget

Jag satt på bussen (det var inte vanlig buss, den gick på spår) men hade hjul. Jag satt framme (jag var ensam passagerare) men bussförare satt bak, jag såg honom inte, jag vet att han körde. Vägen var krusig och det var i bergen, vi körde uppåt, obehindrat tröst krångliga vägen. Det va inga växter utan det var bara jord, mörkbrun. Plötsligt ökade föraren hastighet och busen körde av vägen men fortsatte köra. Bakade för att komma på rätt spår men jag insåg att utan min hjälp kunde han inte klara. Jag med hjälp att fördela vikten rätt, alltså lutade min kropp framåt då han skulle svänga, och vi kom på rätt spår. Känslan var häftig, jag var inte rädd utan jag visste att jag kunde fixa det och i princip kändes som att det var jag som körde bussen.